Jag har ett trötthetsfilter när jag ser på andra människor. Jag har levt med den här tröttheten större delen av mitt liv så för mig är det ett slags normalläge. När jag tänker på andra människor och vad dom gör så reagerar jag ofta med: "Oj, vad trött han eller hon måste känna sig nu med så mycke grejer på gång!"
Jag kan inte riktigt förstå den friska känslan. Lika lite som alla runt omkring mig kan förstå min känsla att varje steg har ett motstånd, som i och för sig väger olika från dag till dag, men nästan alltid finns där.
I många år trodde jag också att svår trötthet var en del av mänsklig existens. Jag hade ingen aning om ME eller att det bodde något sådant i min kropp.
När jag förstår att andra faktiskt inte är trötta, inte så som jag, då känner jag mig väldigt olik alla andra och lite isolerad i min bubbla. Jag kan omöjligt tävla på samma arena som någon av alla jag känner. Jag kan knappt sitta i deras publik. Och mina lagkamrater? Var finns dom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar