Sköna minnen

Jag läser min dagbok från när jag var 22. Det är en njutning att läsa om tjejen som sprudlar av energi och som upplever kärlek, sena nätter och galna upptåg men som också känner oro och rädsla för livet som är så stort och svårhan-terligt. Jag är så glad att den där tjejen fick uppleva allt det där utan att tyngas av sjukdom. Hon finns fortfarande i mig och jag kan ibland ana hennes zick-zack-språng mot äventyret.

Cykeln och jag

Den stod helt felplacerad, cykeln! Den hade inte en chans när stenmuren rasade!

Jag känner en viss samhörighet med den nedtyngda hojen. Jag hade inte heller en chans när, vad det nu var som intog min kropp, intog min kropp. Jag kan lika lite resa mig som cykeln och mitt råd till den är att sluta tjura över stenarna och istället försöka vänja sig vid den nya och väldigt närgångna tyngden. Gör som jag, ta en kaffelatte i solen och titta på dom som klarade sig vid raset och nu far runt som dårar!

För den morgontrötta

Hos oss bär tre av fyra familjemedlemmar på en morgonpigg gen! För dom är mornarna den absolut bästa tiden på dygnet. Dom skuttar glatt ur sängen med ett leende varje morgon och är redo för nya utmaningar! Dom behöver knappt väckarklocka för dom vaknar av sig själva mellan kl 5 och 6 varje morgon.

Men så har vi då den där morgontrötta fjärdedelen som tycks vara född i fel familj. Hon grymtar, suckar, gnäller och förbannar. Vi lockar och drar, tänder lampor och sjunger högt, men inget hjälper. Hon vänder alltid andra kinden mot kudden och somnar om igen och igen. Men nu har vi äntligen hittat en väckarklocka till denna 7-sovare som kanske skulle kunna få upp henne ur sängen:

Vid sidan om

Ibland ställer jag mig vid sidan om och låtsas att min värld är någon annans. Då ser jag två vackra barn som leker på ängen och en mamma som sitter och njuter i en solstol med en kaffekopp. Solen skiner och det andas harmoni.

När jag sedan tar klivet in i bilden så slår det mig att dom där två finaste ungarna är en dubbel vaccination mot avgrunden. Det räcker att kasta en blick på dom för att veta att det är värt varje blytungt steg att få se dom växa och virvla runt mig.

Därför bor jag i Skåne!

Ibland undrar jag varför jag slog mig ner just i Skåne. Inte var det för storm-vindarna som vinklar alla träd en aning eller för spettkaka som mest smakar sockrat papper. Inte var det heller för den märkliga dialekten som ibland är helt omöjlig att förstå eller för gässen som man tuggar i sig i november.

 

Nej, det var för att jag har så dåligt tålamod! Jag kan helt enkelt inte vänta hur länge som helst på våren. Jag måste bo där vitsipporna slår ut först! Och det har dom gjort nu!

Jag är sorgsen idag

 Jag måste numera bearbeta förlusten av ett liv. Att förlora 80 % av sin kapacitet kan inte gå obemärkt förbi. Jag är duktig på att uppehålla en fasad av hälsa och liv men under ytan gråter jag över den ynka lilla kraften som finns kvar. Jag lär mig att leva med förlusten men jag kan aldrig acceptera den och innerst inne hoppas jag att en gång få tillbaka den som var jag. Faktum är att det är det hoppet som driver mig framåt, för varje dag snuddar jag vid tanken att jag inte kan stanna kvar och leva detta liv om det ska vara så här begränsat.

Varje dag brottas jag också med det omöjliga projektet att vara sjuk och samtidigt vara en stark och bra förälder. Varje gång jag tvingas säga att vi inte kan för att jag är sjuk så går jag sönder lite grand. Det plågar mig till vansinne att inte räcka till och att mina gränser också blir deras.
Kommer min sjukdom sätta spår i deras utveckling? Kommer dom att se tillbaka på sin barndom som en tid av ständiga begränsningar? Jag tröstar mig med att jag alltid finns där för dom även om jag inte kan svinga mig i några lianer tillsammans med dom.

Ett av mina barn berättar gärna för andra att jag är sjuk. Ibland är det lite pinsamt, ibland befriande, eftersom jag ogärna pratar om det själv. Jag tror att hon berättar det för att sätta ord på problemet och kanske få andra människors reaktioner så att hon lättare kan förstå. Vi kommer säkert prata om det här en dag när hon är vuxen (och jag är frisk) och hon kommer kunna ge mig sin bild av det obegripliga som inte ens jag kan förstå.

För det är fullständigt obegripligt och en omöjlig ekvation att vara 100 % vilja med 20 % kraft...