Den stod helt felplacerad, cykeln! Den hade inte en chans när stenmuren rasade!
Jag känner en viss samhörighet med den nedtyngda hojen. Jag hade inte heller en chans när, vad det nu var som intog min kropp, intog min kropp. Jag kan lika lite resa mig som cykeln och mitt råd till den är att sluta tjura över stenarna och istället försöka vänja sig vid den nya och väldigt närgångna tyngden. Gör som jag, ta en kaffelatte i solen och titta på dom som klarade sig vid raset och nu far runt som dårar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar