På tunn is

Jag går ut varje dag för att få luft och ljus och för att få motion på den begränsade nivå som min kropp klarar av. Ibland blir det en skön och nästan rask promenad på 40 minuter, ibland blir det en långsam, stelbent, värkande tur på 200 meter.

Mitt mål är att oavsett dagsform så ska jag varje dag gå ut några meter. Oftast är det just promenaden som ger mig besked om hur trött eller pigg jag är.

 

Den svåraste promenaden är egentligen den som går helt friktionsfritt för då fylls jag av lust att gå lite till och kanske till och med hoppa och skutta och jogga litegrann. Det är just dom promenaderna som straffar sig ett eller två dygn senare och jag påminns åter om att  för mycket motion för en med ME är som  för många kanelbullar för en diabetiker.

Balansgången är så svår. Det är som att gå på tunn is på en vattenpöl. Det håller några steg och sedan trampar man igenom och man vet aldrig exakt när det sker.

Det hjälpte inte...

Jag stupade igen!
Idag är jag så trött att jag tror att hjärtat tar paus vartannat slag. Under några dagar glömde jag bort att jag är sjuk och rusade runt som en lycklig råtta i en ny och spännande laborint. Det var dumt...
Nu ligger jag här och orkar knappt lyfta huvudet för att kolla om fötterna sitter kvar. Dom känns helt bortdomnade som resten av kroppen.
Detta är ett straff värdigt en massmördare! Men vänta lite...jag har ju inte mördat någon. Jag har bara varit glad och lite mer kreativ än vanligt några dagar.

Försiktigt optimistisk

Jag har sedan en dryg vecka plockat bort mjölk och gluten ur kosten.
Fick för mig att jag skulle äta lite mer som stenålderskosten, där man varken äter spannmål eller mjölk. Faktum är att jag har mått bättre! Mycket bättre! Den ständiga förkylningskänslan är som bortblåst, jag känner mig piggare och framförallt har jag en väldigt mycket klarare hjärna. Har därför varit väldigt kreativ dom senaste dagarna och till och med skapat en ny blogg som handlar om mat. För den som är intresserad finns den här http://hackafras.blogspot.com/

Det kan vara en slump att jag mår bättre men du som har ME och famlar i blindo efter något som kan få dig att må bättre kan ju alltid prova att lägga om kosten en period. Det är kanske den lilla droppen som får kraften att rinna till!

Neeej!

Ni kanske tror att detta är kobajs? Men icke! Det är en synnerligen energisk mullvad som i skydd av en halv meter snö jobbat ostört med sitt nedärvda mullvadsbeteende. Jag förundras över en mullvads kapacitet som jobbar sig igenom tjälen utan att blinka. Den kraften hade man gärna tagit del av...

Kolla! Våren!

Mannen kom hem med våren till oss! Han tyckte att vi behövde lite uppmuntran efter en usel vecka och för att jag kämpat tappert med smärtorna efter en tandutdragning.

Jag kastade en blick ut genom fönstret och fylldes av eufori. Snön har smält bort från mitt grönsaksland och i mitt huvud började det genast spira och gro! Ni kan också se det framför er, va? Till höger olika sorters sallader, i mitten morötter och rödbetor och till vänster olika bönor fint uppbundna på störar. Och solen skiner och det är frodigt och 25 grader varmt! Och barnen rusar förbi, blöta och stimmiga, efter ett dopp i poolen...

Här har du ditt kylskåp

Jag brukar ibland öppna kylskåpet när det drar ihop sig till lunch och lite på måfå plocka fram vad jag hittar (gärna det som börjar se lite hängigt ut) för att sen improvisera ihop något ätbart. Ibland hamnar jag i Guide Michelin, ibland i slasken. Idag såg resultatet av kylskåpsraiden ut så här:

 

Slutresultatet blev en mycket god linssoppa tillagad med sann matkärlek och vitlök. Några speciella ingredienser som inte syns på bilden var russin och en halv tsk kanel vilket gav det hela en orientalisk smak. Alla åt med god aptit!

På bordet fanns också en skål rostade blandade nötter vilket fick ta brödets plats!

En helt annan plåga

Idag har min vanliga krångelkropp tagit paus och är så skönt smidig. Skulle nog kunna hjula ett par varv om jag fick lust. Just hjula brukar ligga lägst på listan över önskedrömmar eftersom det brukar kännas totalt omöjligt. Som barn och ung tonåring var jag gymnast. Långt inuti mig, väl dolt, finns fortfarande kunskapen hur man gör en volt eller hjular 15 perfekta hjulningar i rad. När jag som 11-åring var som mest vig och kroppen var som gjord av gummi och kunde böjas och vridas hur som helst, var det en tränare som sa till mig att jag kommer få problem med min kropp om jag fortsätter med dom där omöjliga gymnastiska övningarna. Han anade inte hur rätt han hade, och inte jag heller tack och lov. För jag är ändå glad att jag levde ut mitt behov att röra mig för det är ju inte bara gymnastiken som orsakat min värk.

Till saken som min rubrik syftar på! Tack och lov har jag en bra dag eftersom jag har dragit ut en visdomstand idag och just nu sitter och gnyr över en värkande vänsteröverkäke. Tanden satt lite snett och var så pass svår att dra ut att tandläkaren svettades ymnigt medans han kämpade med den. Det är effekten av den kampen som nu molar och molar. Men smärta är ju inget nytt för mig och denna varianten kommer ju att gå över så det är inte så mycket att orda om.