Idag rasar snön från taket och mitt ena barn bara kräks och kräks. Mitt andra barn kom just på att vi glömt köpa lördagsgodis och när man är åtta är det en katastrof av sällan skådat slag. Jag varken kräks eller längtar efter lördagsgodis men jag rasar och rasar som snön.
Satt uppe sent och lyssnade på Lotta Greys vinterprat i P1, därav trötthet idag. Hennes omvärdering av livet efter en cancerdiagnos är inte helt olik min egen. Hon pratade mycket om hur hon levde mer i nuet nu men också hur ensam hon kände sig i sin sorg även om hon hade människor omkring sig. Läste en artikel av henne där hon beskrev hur man i många andra kulturer sluter upp runt den sjuke och stöttar och avlastar. I vår iskalla del av världen trippar man på tå och undviker ofta att prata om någons sjukdom vilket gör den sjuke ännu mera utsatt än vad sjukdomen redan åstadkommer. Alla förväntas hålla sitt för sig själva. Det är som en dubbel bestraffning: först blir man sjuk, sedan frågar ingen hur man mår fastän dom vet att man är sjuk. Jag har upplevt samma sak på nära håll och det är precis så hemskt som det låter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar